Och fäller fast modiga Tårar.
Ja, han fordrar nu sin Arfsrätt,
Den han wil hafwa allan slätt,
At ther medh speela som han lyster,
Och fritt sökia Werldzens Wälluster.
Ty jag wäl weet vngdomens art,
Som kan förföras rätt fullsnart,
Ey weetandes Werldzens maaneer,
Som wirras dagligh meer och meer.
Nu skal jagh, först min grannes rådh
Sökia, och tijdh betänkte dådh:
Hwadh han migh råder wil iagh fölia,
Och intet länger effter wälia.
Eub.Dagh och Natt jagh tänker vppå,
Hwadh jagh Pelargo råda må,
I thetta fall när som hans Son
Wil bortreesa, sin egen mon
At sökia, hälst som thet behagar,
Ifrå sin Faders hand och aga.
Aff thetta jagh medynkan haar
Medh min granne, som thet förfar
Vthi sin höge ålders dagar,
Hwilket honom all luft förtager.
Derföre jagh medh största hast
Skynder honom besökia fast.
Pel.Hwadh är för jagh seer här komma?
O Eubule min granne fromma,
War wälkommen aff hiertans grund,
Digh sökte jagh i thenne stund.
Eub.Håll säll Pelarge min wän godh,
Hwadh har tu så bedröfwat modh?
Pel.Migh plågar stoor sorgh och beswär.
