Itt lijtet stycke Brödh hwar dagh,
Medh een swr Sillnacke fåår jagh.
Detta hwadh kan doch för migh ränta,
Som aldrigh är så waan at swälta.
Derföre jagh ey låter aff,
Vff Hoon medh Swijnen äta draff.
Fast thet een oreenligh Maat är,
Doch moste nöden råda här.
O hade jagh för thenne Skuler,
De förre ringaste Brödzsmuler.
Här kommer Helfred gångandes,
Jagh weet hon är migh bannandes;
Ty hon migh icke wil tillåta,
At sålunda aff drafwet äta.
Helf.Må icke wara een Bälghunder det,
Som äter vp drafwet och mäsken medh.
Altijdh så offta jagh kommer til Hoon,
Så finner jagh honom ledigh och toom.
Men råkar jagh honom een gång ännu,
Jagh swär jagh skal wara wärre än siw,
Jagh skal honom Ämberet om nacken dängia,
Så at Jolarna skola om Halsen hängia.
Jagh äter icke meer än han,
Doch lijkwäl jagh migh mätta kan.
Jagh meenar när han haa ätit een Sill,
At han skulle wara döranne full.
See, där kommer den Skulehund stoor,
Och du skal packa digh vff wår Hoo.
Fnaska tigh hädan, och thet skal wara brätt
Skynda tig hädan ifrå wår Port.
Ac.Hoy, hoy, &c.
