sådan frigifning på 1840-talet för dem, som deporterades till Australien, och detta i ändamål att för kolonierna förminska olägenheterna af tillväxten i straffångarnes antal.
Med anledning deraf tillkom — yttrar förf. — probationssystemet, enligt hvilket fången, efter att hafva genomgått tre stadier af fångenskap orh arbetstvång, i det fjerde erhöll en vilkorlig frihet innan straffåterstoden fullständigt eftergafs. Systemet har erhållit sin fulländning i Irland. Tillämpadt sedan år 1853 omfattar det Irländska systemet fyra stadier, af hvilka tre genomgås vid särskilda från hvarandra aflägset belägna straffanstalter.
Det Irländska systemet anses vara det bästa hittills kända. Det första stadiet består af isolering i cell, normalt 9 månader; det, andra under gemensamt arbete med ensamhet för natten, omfattande omkring halfva strafftiden; det tredje, det intermediära stadiet, består i arbete minst 6 månader vid en jordbrukskoloni, der fångarne qvarhållas endast genom moraliska band, och slutligen det fjerde i vilkorlig frihet (från 1/6 till 1/3 af strafftiden) hvars fortfarande åtnjutande beror af den frigifnes uppförande och bemödande att hörsamma gifna förhållningsregler. Framåtskridandet till dessa stadier och ett längre eller kortare förblifvande inom ett hvart af dem bero af fångens mer eller mindre goda uppförande och bemödande. Fångens förhållanden blifva dagligen uppskattade i mark och points. På en tafla i cellen finnes strafftiden antecknad, uträknad i mark. Derifrån afräknas hvarje vecka eller månad de mark, fången under tiden förvärfvat. Såmedelst blifver det åskådligt, huruledes af hans allvarliga sträfvanden beror att förkorta strafftiden. Systemet sporrar fången att beherrska sig sjelf och nyttigt använda sina förmögenheter. Förf. meddelar bland annat att, sedan detta system infördes, hade, enligt offentliga uppgifter, antalet gröfre brott år efter år minskats, särdeles inom Irland, och förtjensten deraf hade mera allmänt tillräknats det progressiva straffsystemet, hvilket dock i sitt ursprungliga skick icke vunnit tillämpning någonstädes å kontinenten; och hvad särskildt Sverige beträffade, anser hr Almqvist dem, hvilka inom Sverige förordat införande af det progressiva straffsystemet, icke hafva aktgifvit på de flera vilkor, hvilka i moderlandet för detsamma förutsattes, men hvilka i Sverige ej förefunnos.
En annan synnerligen vigtig fråga i afseende å fångvården är den, hvad inverkan fängelse i enrum medför. Vid den förut nämnda straffanstalten i Zwickau hade åtskilliga iakttagelser gjorts beträffande den olika inverkan, som fängelse i enrum utöfvade å fångarne allt efter deras temperament, karaktör, själstillstånd, bildningsgrad, föregående lefnadssätt och ålder. Af dessa iakttagelser meddela vi några, hvilka måhända kunna vara lärorika här i landet ur psychologisk synpunkt.
För ynglingar hade ensamhetsfängelset i allmänhet visat sig mycket afskräckande redan under de första veckorna; de föllo ofta i gråt, läste mekaniskt, voro förtviflade och erkände gerna förr begångna förseelser. En längre tids vistelse i cell föranledde hos dem ofta obotlig sjuklighet. Ganska välsignelserikt hade cellen verkat på lättsinniga personer, då de blifvit der disciplinärt insatta på obestämd tid. Personer med bildning funne sig under första veckorna och någon gång månaderna tillfreds i cellen, men desto plågsammare blefve dem ensamheten efter någon tid. De började grubbla öfver sitt brott, öfver sin familj och öfver den tid som förestode. Säkert skulle de, i händelse af fortsatt isolering, taga skada till kropp och själ. På mer eller mindre illasinnade eller passionerade personer hade cellen utöfvat den mest välgörande inverkan. Längre tids förvar i enrum hade visat sig skadligt för sådana individer, hvilkas själsverksamhet låg i dvala eller slummer äfvensom för dem, som vore förslappade och utan viljekraft.
Resultaten af de härutinnan gjorda iakttagelserna hade varit, att för unga, ännu icke fullt utbildade individer, ensamhetsfängelse befunnits skadligare än för äldre; menligare för kraftfulla personer än för svaga; de vid arbete i fria luften vande ledo i början mer deraf än de, som vore vanda vid arbete i rum; de som någon längre tid haft någon sysselsättning, som betingade hela kroppens utveckling medtoges förr än de, hvilka förut haft stillasittande arbete.
I generaldirektör Almqvists rapport förekommer äfvenledes redogörelse för straffanstalter för qvinnor i Tyskland, Belgien, England och Irland, och vidare anställes en jemförelse i afseende å företrädet de olika straffsystemen emellan. Uti sistnämnda hänseende uttalar förf. den åsigt, att hvartdera af de ofvan omnämnda olika systemen, med insigt och lefvande intresse tillämpadt, hade lemnat tillfredsställande resultat. Det ville deraf synas honom, som mindre vigt låge på val af system än på behandlingssättet, på värden, undervisningen och handledningen, som egnades brottslingen, samt på den större eller mindre insigt, hvarmed det hela leddes.
I Sverige skulle enligt hr A:s åsigt, under nuvarande förhållanden tillämpning af vilkorlig frigifning utan olägenhet i form af benådning kunna införas i afseende å två klasser fångar, nemligen de för icke vanfrejdande brott dömda, vid straffängelset å Nya hvarfvet förvarade manlige, samt de för barnamord dömda qvinliga. De bland dessa fångar, hvilkas straff omfattade längre tid, exempelvis 4 år, och hvilka uppfört sig icke blott klanderfritt utan, såsom i afseende på dessa stundom vore händelsen, iakttagit ett berömvärdt förhållande och således ådagalagt den grad af förbättring, som under straffbehandlingen kunde förväntas, skulle i så fall, efter pröfning af omständigheterna, af fångvårdsstyrelsen få hos K. M:t föreslås till vilkorlig frigifning.
Införandet af denna institution skulle — yttrar förf. vidare — innebära en kraftig uppmuntran för fångarne till goda bemödanden, och utan tvist om val af system närmade vi oss ett modifieradt progressivt sådant. Sedan fängelserna å Långholmen och i Malmö, efter deras fullbordande, några år varit i verksamhet, skulle institutionen möjligen kunna utsträckas till dem bland dervarande personal, som hade att undergå längre tidsstraff och förvärfvat vitsord om välförhållande och ådagalagd förbättring. Först efter en sådan förberedelse kunde tiden anses vara inne att genom lagstiftningen fasthålla något nytt straffsystem.
Innan vi afsluta vår redogörelse för generaldirektören Almqvists nu omhandlade rapport angående frihetsstraff och penitentiära förhållanden torde vi få i korthet lemna några meddelanden om de penitentiära åtgärder, som här i landet vidtagits. Sverige stode framför de flesta andra länder deri, att vi hade celler för ransakningsfångar, och för alla straffångar, som icke hade att undergå längre tidsstraff än två år. Antalet af straffanstalter lemnade oss tillfälle att, efter olika förhållanden, fördela straffångarna på olika straffanstalter, något som vore af stor betydelse, der ensamhetsfängelse ej uteslutande användes. Vid samtliga fängelserna voro själasörjare anstälde, och vid de större straffanstalterna vore tillfälle beredt fångarna till erhållande af undervisning. På vissa anstalter hölles efter personalens fattningsgåfva afpassade föredrag, omvexlande med samtal och frågor. Välkända böcker tillhandahölles dem. Genom lärare vid straffängelserna hade åt bevakningspersonalen på lediga stunder lemnats undervisning i rättskrifning, räkning, historia och geografi, m. m.
I preventivt hänseende hade åtgärder äfven blifvit vidtagna. Inom åtskilliga län hade de senaste åren bildats fångvårds- eller patronageföreningar. År 1873 bildades Oscar—Josefina-föreningen, vid hvars kolonier redan nu vore till vård och upptuktelse intagna mer än 80 med laster och brott beträdda gossar i en ålder af 10 till 15 år. För uppfostringsanstalter för föräldralösa barn och andra, som äfventyrade att förfalla i osedlighet funnes en donation af mer än 600,000 kr. Förberedande åtgärder hade vidtagits för åstadkommande af särskild straffanstalt för ynglingar äfveusom arbetskolonier för ynglingar, hvilka utgått ur fängelse eller icke egde laga försvar.
Den penitentiära fångvården har inom Europas alla civiliserade länder under loppet af många år utgjort föremål för uppmärksamhet. En omfattande och på erfarenheten grundad utredning af de penitentiära frågorna har varit ett mål, till hvilket filantropien länge sträfvat. Den af generaldirektör Almqvist nu utgifna rapport i detta ämne, skall utan tvifvel i sin mån bidraga något till frågans utredande och vi hafva ur denna synpunkt velat lemna ofvanstående ur denna officiela rapport hemtade meddelanden, hvilka tyvärr måst göras alltför knapphändiga och i många fall osammanhängande. Dem, hvilka vilja taga en närmare kännedom om hithörande ämnen, hänvisa vi till merberörda, på K. M:ts befallning till trycket befordrade rapport.
Frågan om den penitentiära fångvården och hit hörande ärenden, hafva blifvit, som man säger, en fråga för dagen jemväl hos oss; ty, såsom bekant är, kommer en internationel fångvårdskongress att inom kort sammanträda här i hufvudstaden. En Kongl. proposition har nyligen aflåtits till riksdagen att i och för bestridande af utgifter för kongressens sammanträde anvisa 15,000 kr. Öfverläggningsämnena för denna kongress skola blifva vissa på förhand uppstälda frågor angående brottsmålslagstiftning, fängelse- och förbättringsväsendet samt åtgärder till förekommande af brott och återfall deri. Syftemålet med kongressen är att genom uppsamlande, pröfning och spridande af de penitentiära åsigter och förfaringssätt, hvilka af vetenskap och erfarenhet inom olika länder blifvit godkända, underlätta och befordra ändamålsenliga reformer uti i fråga varande hänseende.”
sanning en behaglig asyl för förtroligt prat och
hemlig kärleksfröjd. — Taket på det
spetsigt sammanlöpande låga hvalfvet var måladt
med blomsterguirlander och brokiga foglar.
Stora blomsterbuketter i lysande färger,
omgifna af rika guldarabesker, höjde sig på
den mörkgrå tapeten; — framför det runda
bordet stod en bred divan öfverdragen med
purpurröd sammet, — dylika, djupa
länstolar stodo bredvid, — tunga förhängen dolde
det lilla under taket befintliga fenstret, —
allt andades yppig och tillika smakfull
elegans. Den unga flickan insög vällustigt den
glödande lefnadsnjutning, som här strömade
henne till mötes, och efter hvilken hon så
länge känt en drömande längtan; likväl
vågade hon ej hängifva sig åt denna känsla.
— Ännu var det, liksom om det rena, stilla
förflutna manande omslutit henne, och i
denna strid mellan hennes inre känslor stod hon
der stum och förvirrad.
Prinsens skarpa blick tycktes läsa hennes tankar, — han var förtjust öfver hennes friska skönhet, hvilken ökades af förvirringen i hennes drag, och med glad tillfredsställelse erkände han, att han ej här hade att göra med en af dessa lätta och för alla tillgängliga eröfringar.
Han aftog, ständigt med samma förtroliga galanteri, hennes kappa, förde henne till divanen och började sedan, sättande sig i en af de bredvid stående stora länstolarna, att afdraga hennes handskar.
— Huru skön är icke denna hand! sade han betraktande de fina fingrarna, — just skapad att genom sin vink herrska och lyckliggöra! — Men huru kall, — fortfor han sedan; dessa rosenfingrar äro ju nästan stela!
Han tog hennes händer i sina och sökte genom sin andedrägt värma dem.
— Jag ber er, durchlaucht! sade hon, långsamt bortdragande sina händer, vällustigt rysande, då hon kände den varma flägten från den sköne unge mannens läppar som böjt sig emot henne och låtit dem glida öfver hennes händer.
— Durchlaucht? ropade han hotande med fingret, — det är emot aftal. — Huru skall min lilla väninna kalla mig? frågade han smekande. — Eller är det, er så svårt att minnas och uttala mitt namn? —
Nå? — För mig flyter min sköna Fannys namn så lätt och gerna öfver läpparna.
Hon såg, långsamt uppslående ögonen på honom, — men denna blick, halft skygg och oroligt bedjande, halft beundrande och hängifven, med det skalkaktiga leendet, som en flygtig sekund syntes kring hennes mun, var en hel bekännelse, som redan bordt göra honom lycklig, äfven om hon ej, något litet böjande sig emot honom och så sagta, att han mera af rörelsen på läpparna, än af klangen i hennes röst förstod ordet: “Viktorin!“
Förtjust öppnade han armarna för att draga henne till sig, då ett starkt slag hördes från dörren.
Prinsen lutade sig långt tillbaka i sin länstol och sedan knackningen efter ett temligen långt uppehåll upprepats, inträdde kyparn.
Med ljudlös beställsamhet hade han snart ordnat bordet, ett stort fat med Nordsjöns förträffliga små skaldjur stod i midten, der bredvid en slipad karafin med guldgul Scherry, äfvensom den doftande pastejen och en färdig skuren poularde omgifven af tryffel och champignoner. Sedan ställde han på ett sidobord en ända till halsen i is och snö begrafven flaska med silfver handtag, flera tallrickar och två höga glas samt försvan likaså tyst som han han kommit.
— Så, min ljufva Fanny, ropade prinsen i det han räckte den unga flickan en med säker skicklighet preparerad ostra och fyllde hennes glas med det eldiga vinet från Xeres, som likt en flytande solstråle tränger i blodet, — så — nu skall ingenting mera störa oss, — nu glömma vi hela den tråkiga, eländiga verlden derute, — vi dröma oss på ett skepp som ensamt drager öfver det vida hafvet; — alla det friska lifvets och den glada ungdomens goda och vänliga Gudar, äro våra gäster!
Han berörde hennes glas med sitt och hon smuttade långsamt på det guldgula vinet, som låter all söderns glöd, hvilken det döljer inom sig, åter upplefva i hjertat.
Fanny kände sig hastigt lifvad och genomträngd af en underbart värmande eld, — hennes skygghet och tillbakadragenhet försvann mer och mer, hon började gladt prata och hängaf sig med hela den friska emottagligheten i sin natur åt njutningen af alla dessa förträffliga saker, som hon så mycket älskade och dem hon förut endast sällan och alltid under ogillande blickar och ord af Karl Berg, kunnat förskaffa sig.
Prinsen öfverlemnade henne helt och hållet åt njutningen af sin frihet och hennes allt mer och mer sig frigörande naturliga liflighet. Med stor säkerhet och skicklighet förstod han gifva sitt samtal ett den unga flickan tilltalande behag, i det han vid tillfälle berättade små anekdoter från den förnäma verlden, hvilkas pikanta vändningar och innehåll ofta lockade henne till ett klingande, muntert, skratt och lät det förflutnas verld synas allt sorgligare och ödsligare, hvilken i ett så tråkigt enformigt enahanda rört sig från den ena dagen till den andra.
- (Forts.)
