till världen av en händelse; och så höll han en missionssparbössa på sitt bord för att plocka folk oförvarandes när de hälsade på; jaha — och när fattighusbarnen skrattade i kyrkan, så gav han dem på öronen så att de knappt kunde stå på benen, och gjorde andra kristeliga gärningar, som det är naturligt för dem som har heliga tänkesätt.»
»Ja, på den tiden hade han inga andra tankar,» tillade. Billy Smallbury. »En dag mötte han pastor Thirdly, som sade: ’God morgon, herr Everdene, vackert väder i dag!’ — ’Amen!’ sade Everdene; han var alldeles frånvarande och tänkte bara på religionen när han såg en pastor. Ja, han var en riktigt kristligt sinnad man.»
»Deras flicka var inte alls något vackert barn på den tiden,» sade Henery Fray. »Skulle aldrig ha trott att hon skulle bli en så nätt människa som hon är nu.»
»Måtte hennes humör vara lika bra som hennes ansikte.»
»Nåja; men det blir nog fogden som sköter mest om sakerna och om oss. Ah!» Henery skakade på huvudet, stirrade in i askan, och smålog med ett leende, som inrymde ett bibliotek av ironisk kunskap.
»En underlig kristen — fan i munkehätta, som ordspråket säger,» vågade Mark Clark yttra.
»Han är nog så,» sade Henery i en ton, som innebar att ironien måste upphöra av nödtvång vid en viss punkt. »Oss båda emellan, som den
