Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

106

ena karlen talar med den andra — jag misstänker att den mannen ljuger lika ledigt på söndan som på vardagarna — det misstänker jag.»

»Jösses så ni talar!» sade Gabriel.

»Det är nog sant det,» sade mannen med den dystra minen och såg sig om runt hela sällskapet med det antitetiska skratt som härrör ur en djupare känsla för livets elände än den mängden är mäktig av. »Åh, det finns folk av en sort, och så finns det folk av en annan sort, men den där karlen — Gud välsigne oss!

Gabriel tyckte det var bäst att byta om samtalsämne. »Ni måste visst vara mycket gammal, maltmästare, efter ni har söner som har blivit så gamla och ålderstigna,» anmärkte han.

»Far är så gammal att han inte kan minnas sin ålder, kan du, far?» inföll Jakob. »Och han har blivit fasligt krokig också på senare tider, fortsatte Jakob, i det han betraktade sin fars gestalt, som var något mera krökt än hans egen. »Man kan nog verkligen säga att far där är tredubbelt viken.»

»Krokigt folk lever länge,» sade maltmästaren barskt och inte i det bästa humör.

»Herden skulle gärna höra din levnads ättartal, far, skulle ni inte, herde?»

»Det skulle jag visst vilja,» sade Gabriel, med ivern hos en man som hade längtat efter det i flera månaders tid. »Hur gammal kan mni vara, maltmästare?»

Maltmästaren klarade sin strupe med överdriven energi för eftertrycks skull, fördjupade sin