och nya trupper kommit i stället.’ Det Elvte for i sista veckan till Melchester och vidare. Marschordern kom från regeringen som en tjuv om natten, för så brukar den göra, och förrän det Elvte visste ordet av, så var det på marsch. De tågade nära här förbi.»
Gabriel hade lyssnat med intresse. »Jag såg dem marschera,» sade han.
»Ja,» fortsatte William, »de red fram genom gatan och spelade: ’Den flicka som jag lämnat kvar’, påstås det, så att det var riktigt storartat och präktigt. Alla de som såg på blev riktigt uppskakade invärtes ända i djupet av sina inälvor när storpukan smällde, och där fanns inte ett torrt öga i hela sta'n bland krogkunder och namnlösa kvinnor.»
»Men inte har de väl tågat ut i något krig?»
»Nej, fröken; utan de har tågat för att ligga i deras kvarter som har farit ut att slåss, så att det är nästan detsamma. Och då tänkte jag för mig själv: Fannys unge man var med i det där regementet, och hon har farit efter honom. Så är det med den saken, fröken, helt enkelt.»
»Fick ni reda på hans namn?»
»Nej, det visste ingen. Jag tror att han var högre än gemen soldat.»
Gabriel stod där tankfull och sade ingenting, ty han var tveksam.
»Ja, vi lär väl inte få veta mera i kväll, i så fall,» sade Bathseba. »Men en av er kan just vara
