»Åh javisst — se'n många år, och Dicky's stuga också därovanför.»
»Åh nej?»
»Jo då; och Tompkins gamla äppleträd har skjutit rötter — det där som brukade ge två oxhuvuden cider utan hjälp av andra träd.»
»Har det skjutit rötter? — det är väl inte sant, vad? Åh, det är fasliga tider vi lever i — fasliga tider!»
»Och kan ni minnas den gamla brunnen som brukade stå mitt på torget? Den har de ändrat till en duktig järnpump, med ett stort stentråg och allt.»
»Nej tänk bara huru jordens riken och väldigheter förändras, och vilka stora växlingar man nu för tiden får vara vittne till! Ja, och så är det här också på samma sätt. Här talade de just om sin matmors underliga fasoner.»
»Vad har ni sagt om henne?» frågade Oak, i det han häftigt vände sig mot de övriga och blev riktigt het.
»De där medelålders karlarna har farit illa med henne och tyckt att hon var högfärdig och fåfäng,» sade Mark Clark; »men jag säger: låt ni henne hållas! Gussigne hennes vackra ansikte — aj, vad jag skulle tycka om att göra så här — på hennes körsbärsläppar!» Den galanta Mark Clark frambragte här ett speciellt välbekant ljud med sina egna.
»Mark,» sade Gabriel barskt, »hör nu på det här: intet så'nt där struntprat — i er vanliga
