Allt värre och värre. Hon reste sig häftigt upp, och det gjorde även han. Hur hon nu skulle på ett hyggligt sätt komma undan honom — det var svårigheten. Hon gled undan tum för tum, med lyktan i sin hand, tills hon inte längre kunde se hans rocks röda färg.
»O undersköna dam, farväl!» sade han.
Hon svarade intet, och då hon hunnit omkring tjugu eller trettio meter från stället, vände hon sig och flydde inomhus.
Liddy hade just gått till vila. Då Batseba gick till sitt rum, gläntade hon en tum eller par på flickans dörr och sade flämtande:
»Liddy, bor här någon soldat i byn — en sergeant Vad-han-nu-hette — nästan för mycket herrskap för att vara sergeant, och som ser bra ut — röd rock med blå revärer?»
»Nej, fröken… Jag sade nog nej, men det kunde kanske vara sergeant Troy som är hemma på permission, fast inte har jag sett honom. Han var här engång på samma vis då när regementet var i Casterbridge.»
»Ja, så var namnet. Hade han mustascher — utan skägg eller polisonger?»
»Det hade han.»
»Vad slags karl är det?»
»Åh fröken — jag riktigt skäms att tala om det — en riktig spelevinker! Men jag vet att han är mycket både rask och prydlig, och han kunde ha fått sina tusen, såsom en squire. En så schangtil ung karl som han! Det heter att han är en
