Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

310

»Ah!» skrek hon förskräckt, i det hon tryckte handen mot sin sida. »Har ni skurit tvärsigenom mig? — nej, inte har ni ju det! Vad i världen har ni gjort?»

»Jag har inte rört er,» svarade Troy lugnt. »Det var bara en fint. Svärdet gick bakom er. Nå, inte är ni väl rädd nu, säg? För att om ni är det, kan jag inte fortsätta. Jag ger er mitt ord att jag inte allenast inte skall skada er, utan inte ens röra er.»

»Inte tror jag att jag är rädd. Är ni alldeles säker att ni inte gör mig illa?»

»Fullkomligt säker.»

»Är svärdet mycket vasst?»

»Nej, nej — stå bara stilla som en staty. Se så!»

I ett ögonblick var atmosfären förvandlad inför Bathsebas ögon. Strålar av ljus uppfångades från den sjunkande solens sken, ovanom, runtomkring, framför henne, nästan utestängde henne från himmel och jord — och alla härrörde de från de underbara virvlarna av Troys skimrande svärdsklinga, som tycktes vara överallt på engång och dock ingenstädes särskilt. Dessa kringsvärmande virvlar åtföljdes av ett skarpt väsande som nästan liknade en vissling, och som även frambrusade på alla sidor om henne på en gång. Kort sagt, hon inneslöts i ett firmament av ljus och av skarpa vinanden, liksom av ett himlavalv fullt av meteorer på nära håll.

Aldrig sedan bredsvärdet blivit vårt nationalvapen hade större skicklighet visats i dess hanterande än av sergeant Troys händer, och aldrig hade