bevis på hans värde. Det visar att hans väg bär neråt.»
»Jag kan inte inse vad det här har med vårt samtalsämne att göra. Herr Troys väg bär visst ingalunda neråt, och hans överlägsenhet är ett bevis på hans värde!»
»Jag tror inte han har det minsta samvete. Och jag kan inte låta bli, fröken, att bönfalla er att inte ha någonting med honom att göra. Lyssna till mig denna enda gång — bara den här enda gången! Jag vill inte påstå att han är en så dålig karl som jag har tänkt mig — jag ber till Gud att han inte må vara det. Men eftersom vi inte så noga kan veta vad han är, varför kan ni då inte vara försiktig, som om det kunde hända att han vore dålig, bara för er egen trygghets skull? Lita inte på honom, matmor; jag ber er bara att inte lita så odelat på honom.»
»Varför, om jag får fråga?»
»Jag tycker om soldater, men den här tycker jag inte om,» sade han rättframt. »Hans yrkes beskaffenhet har möjligen fört honom på avvägar, men vad som muntrar hans kamrater är en kvinnas fördärv. När han försöker tala med er igen, varför kan ni inte då vända er undan med ett kort: ’God dag’, och när ni ser honom komma från ett håll, vända er åt ett annat? När han säger någonting roligt, låtsa då inte förstå vitsen och skratta inte; och tala om honom inför folk som kan föra fram det som om ’den där konstiga karlen’ eller ’den där sergeanten — hur heter han nu igen?
21 — Thomas Hardy I
