58
nare låga än förr, nu då hon flyttat bort — det var allt.
Hans begynnande bekantskap med tanten hade avklippts av hans misslyckade frieri, och allt vad Oak fick veta om Bathsebas liv och leverne hörde han på omvägar. Det framgick att hon hade flyttat till en ort som hette Weatherbury, mera än tjugu miles därifrån, men i vilken egenskap — som gäst eller för alltid — kunde han inte få reda på.
Gabriel hade två hundar. George, den äldre, företedde en nos med ebenholtsfärgad spets, omgiven av en smal rand ljusrött kött, och en päls märkt i olika fläckar vilkas färg närmade sig vitt och skiffergrått, men det gråa hade genom årslång inverkan av sol och regn bränts och tvättats bort ur de mera framträdande lockarna och lämnat kvar en rödbrun nyans, som om den blåa komponenten av det grå hade försvunnit, liksom indigoskiftningen ur samma schattering på Turners tavlor. Till sitt väsen hade det ursprungligen varit hundhår, men det långa umgänget med fåren tycktes ha förvandlat det så småningom till ett slags mycket usel utskottsull.
Denna hund hade ursprungligen tillhört en herde med tvivelaktig karaktär och förskräckligt lynne, och till följd därav kände George den gradskillnad i fördömelsen som betecknades genom svordomar och kötteder av alla slag, bättre än den mest förhärdade gamla svärjare i hela trakten. En lång och smärtsam erfarenhet hade lärt
