djuret att så noggrant göra åtskillnad mellan »Kom hit!» och »Sablar, kom hit!» att han på en hårsmån visste vilken hastighetsgrad han vid varje sådan order borde använda vid sitt återtåg från fårens eftertrupp, om han ville undgå ett rapp med herdestaven. Ehuru gammal, var han ännu skicklig och pålitlig.
Den yngre hunden, Georges son, var törhända sin moders avbild; det säkra är att han inte hade någon nämnvärd likhet med George. Han höll på att lära sig vallandets affärshemligheter, för att kunna efterträda fadern vid dennes frånfälle; men ännu hade han endast inhämtat de första elementerna, och fann det alltjämt omöjligt att inse skillnaden mellan att göra sin sak grundligt och att göra den alltför grundligt. Så stor och dock så missriktad var denne unge hunds iver (han hade intet särskilt namn, utan lystrade högst redoboget till vilken behagfull interjektion som helst) — att om man sände honom efter hjorden för att hjälpa farten, gjorde han det så grundligt, att han skulle ha kört dem tvärsöver hela grevskapet med det allra största nöje, om man inte ropat honom tillbaka, eller om han inte blivit kallad till ordningen av gamle Georges exempel.
Sådana voro hundarna. På den bortre sluttningen av Norcombe Hill låg en märgelgrav, ur vilken man under flera generationer hämtat märgel, som spritts över de närgränsande gårdarna. Två häckar bildade ett hörn däruppe i form av ett V, men utan att fullständigt mötas.
