Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

60

Den smala öppning, som återstod, och som vette mot märgelgraven, skyddades av ett enkelt stängsel.

En natt, då farmare Oak hade återvänt till sitt hus, i den tro, att hans närvaro inte längre vore erforderlig ute på backen, ropade han som vanligt på sina hundar, förrän han stängde in dem i uthuset till nästa morgon. Blott den ena svarade — gamle George, den andre stod inte att finna, vare sig inom huset, på gången eller i trädgården. Gabriel påminde sig då, att han hade lämnat de två hundarna på kullen ätande ett dött lamm (ett slags föda som han vanligen avhöll dem ifrån, om det blott fanns tillgång till annat); han drog då den slutsatsen att den yngre inte hade avslutat sitt mål, och begav sig inomhus för att njuta av en säng, i vilken han på senare tider fått vila endast på söndagarna.

Det var en stilla, fuktig natt. Just före dagningen underlättades hans uppvaknande av det oväntade genljudet av en välkänd musik. För en fårherde är ljudet av fårbjällror ett lika kroniskt ljud som klockans tickande för annat folk: det gör sig förnimbart endast genom att upphöra eller genom att förändras på något ovanligt sätt, då det ej längre för hans erfarna öra genom sitt välkända lugna pinglande tillkännager att allt är i sin ordning bland hans hjord. I den vaknande morgonens högtidliga stillhet förnams detta pinglande av Gabriel — det ringde med ovanlig häftighet och snabbhet. En sådan ovanlig ring-