ning kan framkallas av två olika orsaker: den beror antingen av bjällerfårens ivrigare betande, till exempel då hjorden anländer till nya betesmarker — och då har klangen en ivrig snabbhet med ideliga små avbrott — eller också härrör den av att hjorden rusar i väg åt något håll, och då uppstår ett oavbrutet skälvande ringande. Oaks erfarna öra sade honom att det ljud han nu hörde vållades av hjordens framåtrusande i den allra vildaste fart.
Han störtade upp ur sin säng, klädde sig, skyndade ned för stigen genom morgondimman och ilade uppför backen. De tackor som hade lammat höllos avskilda från dem som skulle lamma senare; dessa sistnämnda voro två hundra i Gabriels hjord; och alla dessa tvåhundra tycktes vara spårlöst försvunna från hela backen. Där voro de femtio med sina lamm instängda i andra ändan av inhägnaden, såsom han hade lämnat dem; men återstoden, huvuddelen av hjorden, syntes ingenstädes till. Gabriel upphävde av all makt fårherdens vanliga rop.
»Tacka, tacka, tacka!»
Inte en enda bräkning till svar. Han gick fram till häcken — ett genombrott hade uppstått i den, och i genombrottet syntes fårens fotspår. Rätt överraskad av att finna att de brutit genom häcken vid denna årstid, men genast förmodande att det berodde på deras stora böjelse för murgröna om vintern — det fanns mycket murgröna i trädplanteringen — gick han
