62
vidare genom häcken. Fåren voro inte i trädplanteringen. Han ropade igen: dalarna och de fjärmaste kullarna genljödo såsom då sjömännen å Mysiens kuster kallade på den förlorade Hylas; men inga får! Han trängde in genom trädplanteringen och fram längs höjdkammen. På högsta toppen, där de två ovannämnda häckarnas möte förhindrades av märgelgraven, såg han den yngre hunden avteckna sig mot himlen — mörk och orörlig såsom Napoleon på Sankt Helena.
En fasansfull tanke genomflög Oak. Med en känsla av kroppslig vanmakt gick han framåt: på en punkt var gärdet genombrutet och där såg han fotspåren av sina får. Hunden kom upp, slickade hans hand och visade genom allehanda tecken att han väntade någon synnerligt stor belöning för sina utomordentliga tjänster. Oak tittade nedför branten. Tackorna lågo döda och döende vid dess fot — en hög av två hundra sönderkrossade kadaver, som i sitt nuvarande tillstånd dessutom representerade två hundra till.
Oak var en ytterst human människa: hans humana känslor sleto verkligen ofta nog alla hans politiska och strategiska planer i stycken och ryckte honom med sig med oemotståndligheten hos en naturkraft. Det hade alltid kastat en dyster skugga över hans liv att all fårskötsel slutade med fårstek — att en dag alltid måste komma, då varje fårherde blir en lömsk förrädare mot sin försvarslösa hjord. Hans första känsla i detta ögonblick var medlidande med de menlösa tackor-
