nas och deras ofödda lamms oförtjänta undergång.
Om en sekund föll en annan sida av saken honom i minnet. Fåren voro inte försäkrade. Alla besparingar från ett försakande liv hade gått förlorade genom ett enda olycksslag; hans hopp att bli sin egen hade försvunnit — kanske för alltid. Gabriels energi, tålamod och flit hade blivit så hårt anlitade under de levnadsår som förflutit mellan aderton och tjuguåtta, för att nå den punkt där han nu stått, att det inte just tycktes finnas mycket kvar. Han lutade sig mot gärdet och täckte ansiktet med sina händer.
Men ingen bedövning räcker för evigt; och farmare Oak hämtade sig även efter denna. Det var lika anmärkningsvärt som betecknande att det enda yttrande som undslapp honom var en tacksägelse:
»Gud vare prisad för att jag inte är gift: vad skulle hon ha tagit sig till i den fattigdom som nu kommer över mig!»
Oak lyfte huvudet, och undrande vad han nu skulle ta sig till, betraktade han tröstlöst scenen. Vid märgelgravens yttre rand var en avlång göl, och över den hängde ett utmärglat skelett av en kromgul måne, som blott hade några dygn kvar — morgonstjärnan stod i jämnhöjd med den på höger hand. Gölen glittrade som en död mans öga, och då världen vaknade började en bris att blåsa, ristande och uttänjande månens spegelbild utan att avbryta den och förvandlande stjär-
