sin överkäke — men den enda tanden gjorde sig mycket väl gällande, ty den stack fram som en milsten ur sitt stöd. »Det var nog ändå Joe som hade mest med honom att göra. Men min son William måste ha känt just den här karlen själv. som vi nu har framför oss — kände du honom inte, Billy, förrän vi lämnade Norcombe?»
»Nej, det var Andrew,» sade Jakobs son Billy, en liten gosse på fyrtio år eller så omkring, som hade den egendomligheten att äga en munter själ i en dyster kropp, och vars mustascher började antaga en chinchillafärgad skiftning här och var.
»Jag minns Andrew,» sade Oak, »han var nog fullvuxen där på stället, medan jag var bara barnet ännu.»
»Ja — i förrgår var jag borta på min sonsons barnsöl, tillsammans med min yngsta flicka Liddy,» fortsatte Billy. »Och då pratade vi just om den här släkten, jo, det var just sista kyndelsmässan, så visst som jag här står, då, när de vanliga pengarna ges bort åt de nästhyggligaste fattiga, ni vet nog, herde — och jag minns nog vilken dag det var, för de fick alla lov att trava fram till sakristian — jaha, just den här karlens släkt.»
»Kom hit, herde, och drick. Här heter det munnen opp och ögonen fast — det är en droppe av nå'nting, men så fint är det just inte,» sade maltmästaren, i det han från elden lyfte sina ögon, som nu voro glödande och scharlakansröda av att ha stirrat in i den i så många år: »Tag hit
