92
Gudförlåtmej, Jakob. Se efter om den är varm, Jakob.»
Jakob böjde sig ned och tog upp Gudförlåtmej, som var en väldig tvåörad mugg, vilken stod på glöden, skråmig och sotig av hettan; dess utsida var ganska nersmord av främmande ämnen, i synnerhet längs handtagens inre sida, vars djup ej torde hava sett dagens ljus under många långa år, på grund av den där inkrusterade massan, vilken bildats av aska, som tillfälligtvis fuktats med cider och glödgats hård; men ingen förståndig dryckesbroder tyckte att muggen var sämre för det — den var ju obestridligen snygg inuti och längs randen. Det bör kanske anmärkas att då ett sådant slags mugg kallas en Gudförlåtmej i Weatherbury och dess omnejd, så sker det på obekanta grunder; troligen därför att dess storlek kommer dess hängivnaste dyrkare att skämmas då han får se dess botten, om han dricker ur den hel och hållen. Då Jakob fick order att se efter om drycken var lagom varm, doppade han helt lugnt ned pekfingret som termometer i den, och efter att hava förklarat den för ganska lagom, lyfte han pokalen och sökte med stor förbindlighet slå bort någon del av askan från dess botten med tillhjälp av sin jackas skört, ty herden Oak var ju främmande.
»En ren skål åt herden,» sade maltmästaren befallande.
»Nej — ingalunda,» sade Gabriel i en hövligt avböjande ton. »Jag ställer aldrig till bråk om
