94
vad allt går bra, bara man vet att ställa för sig»
»Just så tycker jag också, granne.»
»Åh, det märks att han är sin egen farfars sonson! — hans farfar var just en så'n där hygglig karl, som heller aldrig bråkade!» sade maltmästaren.
»Drick, Henry Fray — drick,» sade Jan Coggan frikostigt — han var nämligen en person med Saint-Simonistiska begrepp om jämn fördelning, så snart det gällde dryckjom — och så snart kärilet visade tecken att nalkas honom på sin vandring laget runt.
Då han just i samma ögonblick hade avslutat ett bekymrat stirrande i tomma luften, avslog Henry inte anbudet. Han var en man över medelåldern, med ögonbrynen högt upp i pannan, som brukade fastslå att världens lag var en ond lag, med en långmodigt lidande blick på änsagda värld, tvärsigenom dem som hörde på honom medan den framstod för hans inbillning. Han tecknade sig alltid »Henery» och fasthöll envist detta stavningssätt; och om någon förbiresande skolmagister råkade påpeka att det andra e't var överflödigt och gammalmodigt, så fick han till svar att till »Henery» var han döpt och vid det namnet höll han fast — med tonen av en man för vilken rättstavningsegenheter hade en hel hop sammanhang med folks karaktärsegenskaper.
Jan Coggan, som hade räckt skålen åt Henery, var en purpurröd karl med vidsträckt ansikte och
