106
utbrast med en förändrad stämma — stämman hos den som längtar att få förtro sig åt någon och utgjuta sina känslor:
»Oak, ni vet lika väl som jag att det har gått på tok för mig nyss. Jag kan lika gärna medge det. Jag ämnade ordna om mitt liv; men på något sätt har det misslyckats.»
»Jag trodde att min matmor skulle gifta sig med er,» sade Gabriel, utan att tillfullo hava pejlat djupet av Boldwoods kärlek eller förstå att han borde tiga för hans skull, men besluten att inte undandraga sig ödets tuktan genom att tiga för sin egen. »Men så händer det ibland, och aldrig går det som man tror,» tillade han, med lugnet hos en man som lyckan snarare har härdat än kuvat.
»Jag är väl en visa i hela socknen nu,» sade Boldwood, som om detta ämne oemotståndligt trängt sig fram på hans tunga, och med en förtvivlans munterhet ämnad att uttrycka liknöjdhet.
»Nej ingalunda — det tror jag inte.»
» — Men den verkliga sanningen om hela saken är att inte någon förlovning blev uppslagen av — henne. Jag har aldrig varit förlovad med fröken Everdene. Folk påstår det, men det är inte sant: hon gav mig aldrig något löfte!» Boldwood stannade nu och vände sitt upprörda anlete mot Oak. »Åh, Gabriel» fortsatte han, »jag är svag, och tokig, och jag vet inte allt vad, och jag kan inte kasta av mig min eländiga sorg! … Jag hade ännu kvar någon tro på Gud ända tills jag förlorade den kvinnan. Ja, han lät en kurbits växa upp för att
