överskygga mig, och liksom profeten tackade jag honom och var glad. Men nästa dag sände han en matk som frätte upp kurbitsen och bragte den att vissna; och nu tycker jag det är bättre att dö än att leva.»
En tystnad följde. Boldwood höjde sig över det kortvariga begär att bikta sig, åt vilket han hade hängivit sig, och fortsatte vägen framåt, återtagande sin vanliga förbehållsamhet.
»Nej, Gabriel,» återtog han, med en vårdslöshet så munter som grinet i en dödsskalles ansikte, »annat folk gjorde mer av den saken än vi nånsin gjorde. Jag känner nog verkligen en viss saknad ibland, men ingen kvinna har nånsin fått makt över mig för någon längre tid. Men god morgon nu; jag kan ju lita på att ni inte berättar för andra vad som har hänt mellan oss två.»
