Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
129

att du ger mig tjugu pund, och låt oss vara vänner igen.»

Hon drog en resignerad suck. »Jag har ungefär så mycket här i hushållspengar. Om du måste få dem, så tag dem då.»

»Skönt. Tack skall du ha. Jag tror jag måste resa bort förrän du stiger upp till frukosten i morgon.»

»Vad, måste du fara? Åh, det fanns en tid, Frank, då annat folk hade behövt lova dig en hel mängd saker för att locka dig bort från mig. Den tiden brukade du kalla mig älskling. Men hur jag nu har det, fäster du dig inte vid.»

»Jag måste fara, utan hänsyn till alla känslor.» Troy såg på sitt ur medan han talade, och, tydligen driven av non-lucendo-principen, öppnade han boettens lock, varvid han röjde en därinne omsorgsfullt gömd liten hårlock.

Bathseba hade händelsevis lyft blicken just då, och hon såg både hans förehavande och hårlocken. Hon rodnade av smärtsam överraskning, och några ord undsluppo henne innan hon ens hunnit tänka efter om det var klokt eller ej att vttra dem. »En hårlock av en kvinna!» sade hon. »Åh, Frank, vems hår är det där?»

Troy hade ögonblickligen tillslutit boetten. Han svarade vårdslöst, med tonen av en som maskerar några känslor som en syn har väckt:

»Nå ditt eget förstås. Vems skulle det annars vara? Jag hade alldeles glömt att jag hade det.»

»Usch, Frank, så du ljuger!


9 — Thomas Hardy II