130
»Jag säger dig ju att jag hade glömt det,» sade han med höjd röst.
»Det menar jag inte — det var gult hår.»
»Prat!»
»Du skymfar mig. Jag såg att det var gult. Nå, vems är det? Jag vill veta det.»
»Gärna för mig — jag skall säga dig det, bara du inte bråkar längre. Det är håret av en ung kvinna som jag tänkte gifta mig med innan jag fick se dig.»
»Då borde du säga mig hennes namn.»
»Det kan jag inte göra.»
»Är hon gift nu?»
»Nej.»
»Lever hon?»
»Ja.»
»Är hon vacker?»
»Ja.»
»Det är besynnerligt, det, den stackarn, fast hon har det där eländet att dras med!»
»Elände? vad för elände?» frågade han hastigt.
»Det, där eländigt fula håret.»
»Åhå! det var för präktigt att höra!» sade Troy i det han hämtade sig. »Hennes hår beundrades ju av varenda en som har sett det sedan hon har satt upp det, och det är inte länge sen. Det är ett härligt hår. Folk brukade vända sig om för att se på det — stackars flicka!»
»Puh! det är ingenting — det är ingenting!» utropade hon med ett tonfall som röjde att hon började känna sig stucken. »Om jag numera brydde mig så mycket om din kärlek, som jag gjorde förr,
