kunde jag säga att folk nog har vänt sig om för att se på mitt!»
»Bathseba då, var inte så där dum och svartsjuk. Du visste vad det ville säga att gifta sig, och du borde inte ha gjort det om du var rädd för sådana här händelser.»
Troy hade nu drivit henne till bitterhet: hennes hjärta hade flugit upp i hennes strupe, och hennes tårekällor voro plågsamt överfulla. Hur hon än blygdes att visa sin rörelse, utbrast hon ändå till slut:
»Det här är tacken för att jag har hållit så mycket av dig! Åh! när jag tog dig var ditt liv mig kärare än mitt eget. Jag skulle ha dött för dig — ja, jag kan sannerligen säga det, jag skulle ha dött för dig! Och nu hånler du åt min dumhet att gifta mig med dig. Åh, är det kärleksfullt att kasta mitt misstag i ansiktet på mig? Vad du än må tro om mitt förstånd, borde du inte säga mig det så skoningslöst, nu då jag är i din makt.»
»Jag kan inte rå för tingens gång, sade Troy; »minsann kommer inte kvinnor ännu att bli min död!»
»Ja, du borde inte hålla folks hår. Du bränner väl upp det, Frank, vill du inte göra det?»
Frank fortsatte som om han inte hade hört henne.
»Det finns saker att ta hänsyn till, till och med framom mina hänsyn för dig; gottgörelser som måste äga rum — förbindelser som du inte känner till. Ångrar du ditt äktenskap, så gör jag det också.»
Nu lade hon helt darrande sin hand på hans
