Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

arm och sade i en ton av smärta blandad med inställsamhet: »Jag ångrar det endast om du inte älskar mig mera än alla andra kvinnor i världen! Annars gör jag det inte, Frank. Du ångrar dig väl inte därför, att du redan håller av någon annan mer än du håller av mig, säg?»

»Jag vet inte. Varför säger du så där?»

»Du vill ju inte bränna den där locken. Du tycker om den kvinna som har det där vackra håret — ja, det är vackert — vackrare än min usla svarta ragg! Men det kan inte hjälpas; jag kan inte rå för att jag är så ful. Du måste få hålla av henne mest, om du vill!»

»Ända tills i dag, när jag tog det ur en byrålåda, har jag inte sett åt den där hårbunten på flera månader — det är jag redo att svära på.»

»Men helt nyss talade du om förbindelser; och sedan — den där kvinnan vi mötte?»

»Det var när jag mötte henne som jag påmindes om håret.»

»Är det hennes hår, då?»

»Ja. Se så, när du nu äntligen har pinat det ur mig, är du väl nöjd, hoppas jag.»

»Och förbindelserna, vilka är de?»

»Åh, det betydde ingenting — det var bara ett skämt.»

»Bara ett skämt!» sade hon med sorgsen förvåning. »Kan du skämta när jag är så allvarligt bedrövad? Säg mig sanningen, Frank. Jag är ingen narr, vet du, fast jag är kvinna och har mina kvinnliga stunder. Hör du! behandla mig ärligt,»