Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
191

Troy var sig nu så föga lik i skick, ton och later, att olikheten var märkbar till och med för hans eget medvetande. Hans sätt att inlåta sig på inköpet av denna gravsten var en fullkomligt oerfaren människas. Han kunde inte förmå sig till att tänka efter, beräkna eller spara. Han önskade bara en enda sak, och han utförde den såsom ett barn i en barnkammare. »Jag vill ha en vacker gravsten,» sade han till mannen som stod i ett litet kontor innanför gården. »Jag vill ha en så vacker som ni kan ge mig för tjugusju pund.»

Det var alla de pengar han hade.

»I ett för allt?»

»I ett för allt. Inhuggning av namnet, forslande till Weatherbury och uppställning. Och jag vill ha det gjort nu genast.»

»Vi hinner inte få en särskild beställning utförd den här veckan.»

»Jag behöver den strax.»

»Om ni kan nöja er med en av dem vi har på lager, så kan den göras i ordning strax.

»Gott,» sade Troy otåligt. »Låt oss se vad där finns.»

»Den bästa jag har på lager är den här,» sade stenhuggaren och begav sig in i ett skjul. »Här är en gravsten av vackert uthuggen marmor, med symboliska medaljonger; här är en sten av samma mönster, som skall stå vid gravens fotände, och här är inhägnaden att sätta omkring graven. Bara polerandet av stenarna kostar mig elva pund; materialet är av bästa slag, och jag kan garantera att