192
de står emot både regn och frost i hundra år utan att vittra.»
»Och huru mycket?»
»Nåja, jag kan hugga dit namnet och ställa upp den i Weatherbury för den summa ni nämnde.»
»Laga att det blir gjort ännu i dag så betalar jag genast.»
Mannen gick in därpå och förundrade sig över ett sådant sinnestillstånd hos en kund som inte var sorgklädd. Sedan nedskrev Troy de ord som skulle utgöra inskriften, betalade räkningen och gick sin väg. På eftermiddagen återkom han och fann att bokstäverna voro nästan färdighuggna. Han väntade på gården tills stenen var inpackad, såg till att den placerades på kärran och avsändes till Weatherbury, samt anbefallde de två karlar som skulle åtfölja den, att de skulle hos dödgrävaren begära upplysning om den persons grav som nämndes i inskriften.
Det var alldeles mörkt när Troy kom ut ur Casterbridge. Han bar på sin arm en tämligen stor korg, med vilken han tungsint strävade vägen framåt, stundom rastande vid broar och grindar, mot vilka han för en stund vilade sin börda. På halva vägen mötte han de män och den vagn som hade fraktat gravstenen och som nu färdades hem i mörkret. Han frågade blott om arbetet var gjort, och då han fick försäkran om att allt var färdigt, fortsatte han sin färd.
Troy inträdde på Weatherbury kyrkogård omkring klockan tio, och begav sig genast till det
