FYRTIOÅTTONDE KAPITLET
Tvivel som komma och fara
Bathseba upplevde förlängningen av sin mans frånvaro från timmar till dagar med en lindrig känsla av överraskning och en lindrig känsla av lättnad; men ingendera av dessa känslor överskred någonsin den nivå som man i allmänhet karakteriserar såsom likgiltighet. Hon tillhörde honom: denna ställning medförde en så bestämd visshet i så många punkter, och de utsikter den förnuftigtvis kunde anses medföra voro så begränsade, att hon inte kunde grubbla över dess möjligheter. Hon hade inte längre något intresse för sig själv såsom vacker kvinna, och sålunda kunde hon tillägna sig en utomståendes likgiltighet vid betraktandet av sitt blivande öde såsom en övergiven stackare; ty Bathseba utmålade sig själv och sin framtid i färger vilkas dysterhet ingen verklighet kunde överträffa. Hennes ursprungliga ungdomsstolta kraft hade vissnat ner, och med den hade hela hennes ängslan för kommande år även försvunnit: ty ängslan förutsätter ett bättre och ett sämre alternativ, och Bathseba hade gjort klart för sig att alla alternativ av nå-
