214
got slags betydenhet hade upphört att vara till för henne. Förr eller senare — och inte mycket senare — skulle hennes man komma hem igen. Och då skulle deras farmande på Övergård snart vara slut. Disponenten över det stora gods, dit deras farm hörde, hade i början visat ett visst misstroende till Bathsebas förmåga att bli James Everdenes efterträdare, på grund av hennes kön, hennes ungdom och hennes skönhet; men egendomligheterna i hennes onkels testamente, hans på dödsbädden ofta upprepade vittnesbörd om hennes skicklighet i sådant avseende, och hennes driftiga övervakande av de talrika hjordar av får och kreatur som plötsligt kommo under hennes vård förrän förhandlingarna avslutades, hade framkallat förtroende till hennes förmåga, så att inga vidare invändningar hade gjorts. Hon hade på sista tiden börjat hysa starka tvivelsmål om vilka lagliga verkningar hennes giftermål kunde komma att utöva på hennes samhällsställning; men tillsvidare hade ingen fäst sig vid hennes förändrade namn, och endast en sak var klar — att om hennes man visade sig oförmögen att betala disponenten instundande räntedag i januari, skulle mycket litet barmhärtighet visas, liksom den förövrigt mycket föga förtjänats. Och blevo de engång drivna från farmen, så var deras fattigdoms annalkande en avgjord sak.
Bathseba levde alltså under förnimmelsen av att hennes planer voro omintetgiorda. Hon var inte en kvinna som kunde hoppas vidare utan att
