Boldwoods hästar? Herre Gud, vad har ni ställt till — att skaffa mig obehag på det här sättet! Kan då inte en dam få röra sig en tumsbredd utomhus utan att man skall förfölja henne som en tjuv?»
»Men hur kunde vi veta någonting, när ni inte gav något besked om ert företag?» ursäktade sig Coggan; »och inte brukar damer i allmänneliga sällskapsvanor åka omkring den här tiden på dygnet.»
»Jag gav nog besked — ni skulle ha sett det om morgonen. Jag skrev med krita på stallbyggningens dörrar, att jag hade kommit hem tillbaka efter hästen och giggen, att jag inte hade kunnat väcka någon, och att jag snart skulle komma hem igen.»
»Men fröken, tänk på att vi inte kunde se det förrn det blev dager.»
»Det är sant,» sade hon, och huru förtretad hon än först varit, var hon alltför förnuftig att klandra dem länge eller allvarligt för en hängivenhet i hennes tjänst som var lika värdefull som sällsynt. Hon tillade, med en mycket behagfull vänlighet: »Nå, jag tackar er i alla fall hjärtligt för allt det besvär ni har gjort er; men jag önskar att ni hade lånat vilka andra hästar som helst, hellre än herr Boldwoods.»
»Dainty är halt, fröken,» sade Coggan. »Kan ni fortsätta?»
»Det var bara en sten i hennes sko. Jag steg redan av och tog ut den hundra meter härifrån.
