38
Jag reder mig nog bra, tack skall ni ha. Jag ämnar vara i Bath i daggryningen. Vill ni nu vara goda och vända om?»
Hon vände bort huvudet — skenet från bomvaktarens ljus glimtade till i hennes livliga, klara ögon, då hon gjorde det — åkte genom den öppnade bommen och omslöts snart i de skyddande skuggorna av mystiska sommargröna grenar. Coggan och Gabriel vände sina hästar och, smekta av denna julinatts veka luft, redo de tillbaka samma väg som de kommit.
»En underlig utfärd, hennes, vasa, Oak?»sade Coggan nyfiket.
»Ja,» svarade Gabriel kort.
»Inte är hon i Bath i daggryningen, inte.»
»Coggan, det är visst bäst att vi håller den här nattens gärningar så tyst vi nånsin kan.»
»Jag tycker så med.»
»Gott. Vi är hemma vid tretiden, och kan ge oss till kojs så sakta som lamm.»
Bathsebas oroliga betraktelser då hon satt vid vägkanten hade slutligen resulterat i den slutsatsen att det blott fanns två utvägar i sakernas nuvarande förtvivlade tillstånd. Den ena var att endast hålla Troy på avstånd från Weatherbury tills Boldwoods harm hade lagt sig; den andra var att lyssna till Oaks varningar och Boldwoods anklagelser, samt uppgiva Troy helt och hållet.
