50
där tillsammans, säger du?» sade Gabriel och återvände till gruppen.
»Ja, och hon bar en vacker guldfärgad silkesklänning, broderad med svarta snören, som skulle ha kunnat stå ensam för sig själv utan ben inuti om det hade behövts. Det var en vacker syn; och hennes hår var så vackert borstat. Och när solen sken på den granna klänningen och på hans röda rock — jösses! så vackra de var. Man kunde se dem längs hela gatan.»
»Och så?» mumlade Gabriel.
»Jo, se'n gick jag till Griffins för att få mina stövlar halvsulade, och se'n gick jag till Riggs'es bakelsebod och bad att få för en penny av de billigaste och bästa härskna, så'na som är nästan mögliga men inte riktigt. Och medan jag mumsade ner dem så gick jag vidare, och så såg jag en klocka med en tavla så stor som en brödspade —»
»Inte har ju det där med vår fröken att göra!»
»Jag kommer nog till det snart igen, bara jag får berätta, herr Oak!» invände Cain. »Om ni bråkar med mig så får ni mig kanske att hosta igen, och då kan jag inte berätta er, inte, ingenting.»
»Ja, låt honom berätta det på sitt eget sätt,» sade Coggan.
Gabriel slog sig till tåls i en ställning av hopplöst tålamod, och Cainy fortsatte:
»Och där var stora väldiga hus, och mera folk hela veckan än på Weatherbury-klubbens spatsergång på fettisdagarna. Och jag var inne i stora kyrkor och kapell. Och så pastorn där kunde be!
