Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

68

av mig. Jag skall utbetala dem åt er på er bröllopsdag.»

Troy stod dröjande i hemlig förundran över Boldwoods yrande förblindelse. Han sade vårdslöst: »Nå, får jag någonting för det, då?»

»Ja, om ni vill det. Men jag har inte mycket mera pengar på mig. Jag väntade mig inte det här; men allt mitt tillhör er.»

Boldwood, mera lik en sömngångare än en vaken man, framtog den stora kanvaspåse, vilken har använde som pung, och grävde i den.

»Jag har ännu tjuguett pund till på mig,» sade han. »Två sedlar och en sovereign. Men innan jag lämnar er måste ni skriva under ett papper —»

»Ge mig pengarna, så skall vi gå raka vägen in i hennes förmak och uppgöra vilken förbindelse ni bara kan önska, för att förvissa er om att jag uppfyller era önskningar. Men hon bör inte få veta av de här penningaffärerna.»

»Nej, nej,» sade Boldwood brådskande. »Här är pengarna, och om ni vill komma hem till mig, skall vi skriva ut överenskommelsen om resten och villkoren också.»

»Först skall vi hälsa på hos henne.»

»Men varför det? Kom med mig nu i kväll, och följ med mig i morgon till kaplansgården.»

»Men vi måste ju rådfråga henne, åtminstone underrätta henne.»

»Nåväl, gå på då.»

De gingo uppför backen till Bathsebas hus. Då de stodo vid dörren, sade Troy: »Vänta här