»Är du där?» sade fru Susan Tall halvvaken.
»Ja,» sade Gabriel.
»Kom genast och lägg dig, din förbaskade nattrumlare — att hålla en mänska vaken så här länge!»
»Det är inte Laban — det är Gabriel Oak. Jag vill ha kornbodsnyckeln.»
»Gabriel! Varför i fridens namn låtsar ni att ni är Laban?»
»Det låtsar jag inte. Jag trodde ni mente —»
»Jo det gjorde ni! Vad har ni här att göra?»
»Jag vill ha kornbodsnyckeln.»
»Nå så tag den då. Nog är den på sin spik. Folk som kommer och stör fruntimmer den här tiden på natten borde —»
Gabriel tog nyckeln utan att avvakta närmare upplysningar om vad han »borde». Tio minuter senare kunde hans ensliga skepnad hava setts släpa fyra väldiga vattentäta presenningar tvärsöver gården, och snart voro tvenne av de oskattbara sädesskylarna väl övertäckta — två presenningar åtgingo till vardera. Två hundra pund voro räddade. Tre veteskylar återstodo obetäckta, och det fanns inte flere presenningar. Oak tittade under stöttorna och fann en högaffel. Han klev upp på den tredje dyrbara högen och begynte arbeta, enligt den planen, att han bragte de översta kärvarna att slutta ner över varandra, och dessutom fyllde deras mellanrum med materialet till några ännu obundna kärvar.
Så långt var allt gott och väl. Genom denna snabba manöver var Bathsebas veteskörd bragt
