92
dena mot jorden. En poppel omedelbart i förgrunden liknade ett bläckstreck över polerat tenn. Nu försvann tavlan, efterlämnande ett mörker så intensivt att Gabriel fick arbeta uteslutande med ledning av känseln.
Han hade stuckit sin skylstör — ett långt järnspjut, spetsigt i änden och blankt av begagnandet — i skylen för att stödja upp kärvarna. Ett blått ljus visade sig i zenit och fladdrade på något obeskrivligt sätt ner längs stören. Det var den fjärde av de större ljungeldarna. Ett ögonblick senare följde en smäll — kort, klar och skarp. Gabriel kände på sig att hans ställning var allt annat än säker, och han beslöt att stiga ner.
Icke en droppe regn hade ännu fallit. Han torkade sin trötta panna, och betraktade åter de svarta skepnaderna av de oskyddade skylarna. Var hans liv så dyrbart för honom, när allt gick omkring? Vilka voro då hans utsikter, att han skulle vara så noga med att undvika faran, då ett viktigt och brådskande arbete inte kunde utföras utan att man trotsade denna fara? Han beslöt att fortsätta vid skylen. Men han vidtog ändå ett försiktighetsmått. Under stöttorna fanns en lång kedja, som tjänade till tjuder för att hindra äventyrslystna hästar att rymma. Denna kedja bar han uppför stegen, stack skylstören genom öglan i kedjans ena ände och lät den andra släpa nere på marken. Spiken i denna andra ände av kedjan drev han ner i jorden. I skydd av denna improviserade åskledare kände han sig relativt trygg.
