andra källor, ligger nära ett hälft årtusende. Under tiden kunna många omhvälfningar ägt rum, hvilka utplånat spåren af dessa äldre förhållanden och förändrat götafolkets lifsvillkor. Det är möjligt — men jag tror det ej.»
Denna skepticism synes mig vara drifven väl långt. På en tidrymd af blott 150 år har Sverige sedermera förvärfvat Skåne, Halland och Blekinge samt blifvit af med Finland och Östersjöprovinserna, och dessa omhvälfningar äro onekligen vida mera betydande, än om Sverige under halftusenårsperioden 500—1000 förlorat några vid hafvet belägna västgötahärad till Norge och Danmark. Och väl till att märka: allt talar för, att just denna period, den stora folkvandringsperioden i det öfriga Europa, äfven här i norden varit synnerligen upprörd. Särskildt tyckas gautarna hafva varit hårdt ansatta. Att döma af Ptolemaios, Prokopios och Jordanes voro de på dessa författares tid ett själfständigt folk, men vid den fullt historiska tidens början hafva de gått upp i den svenska federativstaten. Att Danmark och Norge också ryckt till sig en bit, kan ju lätt tänkas, och i hvarje fall visa de historiskt-geografiska förhållandena år 1000 alls ingenting för ställningen år 500. Fahlbeck bygger emellertid sin bevisning på dessa senare förhållanden: emedan geaternas land i en dikt från 500-talet är ett sjöland, men 1000-talets Västergötland icke är det, kunna de ej vara identiska. Men detta är ett klart felslut, som icke undgås genom att blott betvifla, att några förändringar inträffat. Bevisningsskyldigheten åligger tvärtom den, som påstår, att 500-talets Västergötland varit ett inland, som därför ej kan hafva varit Beowulfs.
Öfverhufvud taget är det orimligt att antaga, att ett lands gränser under fem hundra år varit desamma. I Sveriges historia finnes åtminstone icke någon dylik period, och knappast häller i något annat lands, så att man nästan a priori kan stämpla Fahlbecks tro på en dylik stabilitet såsom i hög grad osannolik. Men man kan gå ännu längre. Det finnes värkligen skäl, som visa, att Västergötlands gränser i äldre tider ej voro de samma som i våra.
Först ett allmänt geografiskt argument. Det torde nämligen
