konungars tåg till Upsala.» Olyckan är blott, att Ynglingasagan icke är en historisk källa, utan blott ger oss Snorres bearbetning af Ynglingatal, och där äro dylika härfärder mycket sällsynta. Men väl framgår en annan sak af ett studium af Ynglingasagan och Ynglingatal. De äldre källorna talade om strider mellan svear och gautar; på Snorres tid fanns ej längre ett själfständigt götafolk, utan dettas land hade då uppgått i Sveariket. Snorre gjorde därför en enkel historisk konstruktion, i det han antog källornas gautar hafva betecknat jutar, och särskildt gäller det just den Ottar, som enligt hans och Fahlbecks mening stupade i det danska Vendel, dräpt af tvänne jutska jarlar. Såsom jag redan visat (Studier i Ynglingatal III) låg detta Vendel i Uppland, och de jutska jarlarna voro gautar. Den från 1200 talet härrörande Ynglingasagan är i hvarje fall icke en historisk källa för 500-talets norden, och den i Beowulf skildrade lifliga beröringen mellan svear och geater visar därför otvetydigt, att de varit grannar, d. v. s. att de senare varit gautar.
Ännu tydligare blir detta, om vi taga hänsyn till geaternas förhållande till saksarna. Dessa nämnas icke ens i dikten, och så vida geaterna varit jutar, vore en dylik underlåtenhet knappast tänkbar, under det att den är fullt naturlig under förutsättning att folket varit västgötar. Det enda tyska folk — utom friserna — som nämnes, är barderna, hvilka antagligen bodde i Mecklenburg eller på några syddanska öar. Men de, som föra krig mot dem, äro icke geaterna utan danskarna. Den politiska geografien tvingar oss således att identifiera geater och gautar, men hindrar oss från att likställa de förra med jutarna.
Visserligen företaga geaterna ett krigståg mot friserna och landa vid Rhens mynning. Detta var emellertid ett enstaka plundringståg, och ehuru vägen från Jutlands västkust till Frisland visserligen är kortare än från Götaälfs mynning, kunde naturligtvis ett dylikt tåg företagas lika väl från den ena punkten som från den andra. Norrmännen, som ju bodde ännu mera fjärran, uppträdde ju både i Frisland och Frankrike.
I samband härmed har man påpekat ett uttryck, som onekligen förefaller egendomligt. Då Beowulf stupat, säger budbäraren,
