riktig, kunna danerna först så sent hafva tagit Danmark i besittning, att minnet af denna eröfring ännu kunde lefva kvar i slutet af 400-talet. Många århundraden förut kan eröfringen således ej hafva skett.
Enligt min tro bör man härmed sammanställa ett annat historiskt faktum. Enligt Bedas uppgift eröfrades England af saksare, angler och jutar, men såsom Erdmann och Steenstrup visat, måste dessa jutar vara identiska med ett lågtyskt folk, Eutii, som på 500-talet bodde väster om Elbes utlopp.[1] I hvarje fall kunna Bedas jutar icke hafva varit skandinaver, ty dialekten i Kent, där de slogo sig ned, var lågtysk, icke skandinavisk. Den saksiska eröfringen skedde emellertid tidigare än Beda uppgifver (år 449), ty såsom man vet, började den lågtyska utvandringen till England redan under 300-talets senare del. Omkring 410 skedde det stora infallet i samband med de romerska truppernas afmarsch, och omkring 440 var landet eröfradt. Det latinska folknamnet eutii sammanhänger emellertid helt visst med ortnamnet Jutland. Såsom Noreen upplyst mig, betyder Jutland säkerligen sjölandet, och folknamnet Jutar, äldre ýtir (af eutir), är bildadt därur (liksom Daner ur Danmark).[2] Det synes mig därför, af folknamnet att
- ↑ Erdmann: Über die Heimat und den Namen der Ängeln. Upsala 1890—91. Steenstrup: Danmarks Riges Historie I, 75 ff.
- ↑ På min begäran har Noreen här vidare utvecklat sin åsikt: »Såsom jag redan i Spridda studier II, 91 och 139 påpekat, uppvisa de inhemska fornnordiska namn på landskap och andra större territorier, hvilka såsom första led innehålla ett folknamn, i kompositionsfogen ett a, d. v. s. folknamnets gen. pl.-ändelse, t. e. Jämtaland, Södermannaland, Svearike, Danavälde o. d. Då däremot detta a saknas, utgöres första leden i landskapsnamnet af ett uttryck för något annat, vanligen ett geografiskt begrepp, t. e. Uppland, Gautland (kvar i Väster-götland, annars ersatt af nybildningen Göta-land efter den förra typen) = »landet kring Gaut(älfven)’ , Gutland (Gotland) = landet med gutþiuda (goternas eget namn på sitt folk), d. v. s. »utgjutet folk», utvandrare, Värmillland = landet kring sjön Värmeln, Halland = landet med berggrund, Þróndheimr = frodig bygd, Heiðmǫrk = skog på hed, Danmark = skog på jämn och fast mark o. s. v. Af dylika ortnamn bildas med utelämnande af den senare sammansättningsleden härledda folknamn, i äldsta tid vanligen med pluraländelsen -ir, ack. -i (i urnordisk tid nom. -īR, ack. -inn af äldre -inR), som verkar i-omljud på föregående stafvelses vokal, t. e. fsv. dænir (gen. dana) af Danmark, fno. þrǿnder af þróndheimr, vermer (senare ersatt af vermar) ’värmlänningar’, hos Jordanes hallin d. v. s. ack. hallinn; vore isl. helle) af Halland o. s. v.; jfr fno. Heinir af Heiðmǫrk, Øynir af Øyland, Sygnir af Sogn. o. d. Till denna senare kategori
