döma, sannolikast, att de eutii, som på 500-talet voro bosatta vid Elbe och som kort förut med saksare och angler deltagit i Englands eröfring, förut varit bosatta pä Jutland, där de antagit namnet ýtir. Men denna folkförskjutning kan sammanställas med tvänne andra. Äldst innehades den jutska halfön af kimbrerna, som emellertid delvis vandrade ut redan på lOO-talet f. Kr. Genom denna folkaftappning bereddes möjlighet för lågtyska folk söderifrån att tränga upp på halfön, och detta synas de äfven hafva gjort, ty på Tacitus’ tid skildras kimbrernas stat såsom »för närvarande obetydlig», och enligt Ptolemaios voro de begränsade till halföns nordspets. Landet, där det söderifrån kommande folket slog sig ned, kallades Eutland = sjölandet, och folket fick däraf namnet
måste alltså Jutlands (isl. Iótland, icke Iótaland) och jutarnas namn höra. Förra sammansättningsleden i Jutland återfinnes i de svenska sjönamnen Juten Jutern och Juttern, som af Hellquist (Sv. landsm. XX, 275) utan tvifvel riktigt sammanställas med avestaspråkets aoða 'vatten', litau. audra (jfr det i tyskan inlånade Oder) ’flod’ och sanskr. od- ’porla, flöda’ m. m. Den hår uppträdande roten eud (germanskt eut) är tydligen, såsom redan Persson (Wurzelerweiterung s. 47 och 228) förmodat, en variant till roten ued (germ. wet) i Vättern, vatten, våt, i det att båda utgå från en tvåstafvig rot eued (ewet) och sålunda t. e. Jutern förhåller sig till vatten (engl. water, ty. wasser) som sjuk till svag (af äldre svak) o. d. Jutland betyder således ursprungligen ’vattenland’ och är en tullständig parallell till det nederländska Zeeland (under det att däremot det danska Sjælland är ett ursprungligt Sel-and, -und, de därifrån utvandrade Silingarnas hemort, sålunda en bildning af samma art som Värend, isl. Ver-und, fsv. Vær-and eller, som det ock heter, Vær-ingia, d. v. s. Vir-darnas hemvist). Ett namn med denna betydelse passar ock förträffligt för de vattensjuka och skärgårdsartade landsträckorna utefter halföns västra kust, den nejd där vi tidigast träffa jutarna under den latiniserade benämningen eutii, motsvarande ett urnordiskt eutīʀ, bildadt till Eutland på ofvan angifvet sätt. På i-omljudets tid måste detta folk-namn få böjningen: nom. ȳtir (det ags. ýte), gen. iūta (iōta, ags. éota) o. s. v. liksom fsv. dænir, gen. dana o. d. Denna oregelbundna böjning gaf upphof till två skilda ord. Formerna med ȳ fortlefva i det isl. poetiska ȳtar, där -ir utbytts mot -ar såsom i vermar för -ir m. m. d. och där betydelsen urblekts till den allmänna af ’människor, män, hjältar’, en allmän företeelse hos såsom folknamn utdöda eller åtminstone mindre lefvande ord, t. e. fyrvar (Jordanes’ fervir innevånare i Fjäre härad’ i norra Halland), got(n)ar ursprungligen ’goter’, virþar, urspr. såsom ännu i svenskan ’Värends-bor’ o. d. Formerna med iū åter ha gifvit upphof åt nybildningen jutar (isl. iótar), som alltjämt fortlefver såsom folknamn. — Den här framställda utvecklingsgången synes mig absolut förbjuda Hellquists uppfattning (Arkiv XIX, 137 f.) af jättenamnet Forniótr såsom varande ett forn-iótr ’urmänniskan’, däri ett iótr skulle uppträda med en ursprunglig betydelse af ’man’ (ännu äldre ’befruktare, vattnare’ eller något dylikt), som först senare specialiserats till ’jutlänning’.
