eutir. Dit kan det hafva kommit redan på 100-talet f. Kr., då den kimbriska utvandringen försiggick. Men på 300-talet e. Kr. finna vi euterna åter på vandring, i det att de deltaga i Englands eröfring, under det att en annan del af folket stannar kvar vid Elbemynningen bredvid sina saksiska stamfränder. Denna utvandring förklaras onekligen bäst med det antagandet, att de då fördrifvits från Jutland samt således tvingats att uppsöka ett nytt hem. Detta åter berodde troligen på, att Danmark vid denna tid eröfrats af de norr ifrån kommande danerna, som drifvit bort euterna från Jutland. Men de daner, som slogo sig ned i detta landskap, fingo snart namn efter detta och kallades med anledning däraf jutar — en mycket vanlig företeelse (jämför ester, bulgarer, preussare m. m.). Jag ställer således den danska invasion, om hvilken Jordanes talar, i samband med euternas tåg till England och förmodar därför, att Danmark eröfrats af nordskandinaver i slutet af 200-talet eller i början af 300-talet — den tid, från hvilken vi hafva de stora mossfynden, som onekligen vittna om stora strider i dessa trakter.[1] Vid samma tillfälle — tydligen något förr — skulle herulerna, enligt Jordanes, hafva af danerna drifvits från sina gamla boplatser (utan tvifvel i södra Sverige). Detta stämmer ock därmed, att vi i slutet af 200-talet träffa heruler dels vid Svarta hafvet tillsammans med goterna, dels vid nedre Rhen tillsammans med angler och varner.
Äfven den andra uppgiften hos Prokopios, om gautarna, bestyrkes hos Jordanes. I hans arbete förekommer som bekant en ytterst värdefull redogörelse för de olika stammarna. Uppgifterna stamma antagligen från den norska konung Rodulf, som vistades vid Theodorik den stores hof, och de synas mycket tillförlitliga, men afse förmodligen 400-talets slut, då Rodulf lämnade norden. Tyvärr äro dock namnen i de olika afskrifterna mycket korrumperade, och särskildt äro ändelserna i allmänhet borta eller stympade. Läffler,
- ↑ Språket i de runinskrifter, som påträffats i dessa mossfynd, vederlägga ej detta antagande. Dels är det omtvistadt, huruvida det är västgermanskt eller nordgermanskt, dels kunna ju inskrifterna härröra från de segrande nordgermanerna. Vissa egenheter i den jutländska dialekten häntyda ock på ett västgermanskt folkelement, och i och för sig synes det ju ganska rimligt, att den här under historisk tid ständigt pågående striden mellan tyskar och skandinaver börjat redan i förhistorisk tid.
