»Ja», sa hon, »i min fars slott såg jag klarare och i min mors famn satt jag skönare.»
»Jag hör att du inte är den rätta», sade björnen, och så jagade han hem henne igen.
Den tredje torsdagen kom han åter. Då slogs han ändå värre än de båda andra gångerna, och eftersom kungen inte ville att han skulle slå ihjäl hela hans krigshär, så gav han björnen den yngsta dottern i Guds namn. Isbjörnen tog prinsessan och gnodde i väg både länge och väl och till slut frågade han henne som han frågat de båda andra om hon sett klarare eller suttit skönare förr.
»Nej, aldrig», sa hon.
»Ja, du är den rätta», sa han då.
De kommo till ett slott som var så ståtligt att kungens slott var bara en fattigkoja i jämförelse med detta. Här skulle hon leva och bo och hon behövde inte göra någonting annat än att se efter att elden aldrig slocknade. Björnen var borta om dagen, men om natten var han hos henne, och då var han en människa. I tre år var allting gott och väl. För varje år fick hon ett barn, och det tog han och for bort med så fort det kommit till världen. Då blev hon allt sorgsnare och sorgsnare och bad att få resa hem och hälsa på sina föräldrar ett litet tag. Jo, det skulle hon få göra, men först måste hon lova att lyda fadern men aldrig göra vad modern sa. Alltså kom hon hem igen och när hon blev ensam med föräldrarna berättade hon hur hon hade det. Modern ville då ge henne ljus med sig, så att hon om natten kunde tända det för att få se hur mannen såg ut. Men
