Sida:Folksagor.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135
DE TRE PRINSESSORNA I VITALANDET

med det, men han gav honom lov i alla fall, och pojken var med sin far på sjön hela dagen och allt gick väl, ända till dess de kommo i land om aftonen. Då hade sonen glömt sin näsduk, och han steg i båten igen, men som han kommit i båten gled den ut från stranden och började att rusa fram genom vattnet så att skummet yrde. Det hjälpte inte att pojken höll emot med årorna, båten rusade fram hela natten och stannade inte förrän den kommit fram till en vit strand. Pojken steg i land och snart mötte han en gammal man med ett långt vitt skägg och honom frågade pojken vad landet hette.

»Vitalandet», svarade mannen, och sedan frågade han vad pojken hette, och var han kom ifrån, och sedan han det fått höra fortsatte han: »När du gått ett stycke utmed stranden får du se tre prinsessor, som stå nergrävda i sanden ända till halsarna. Den äldsta ropar först till dig och ber så vackert att du ska komma och hjälpa henne upp, och det gör den näst äldsta också. Men du ska inte gå fram till någon av dem. Men till den yngsta ska du gå, och så ska du göra precis som hon säger, det blir din lycka.»

När pojken kom fram till den plats där de tre prinsessorna stodo nergrävda, så gick det just som mannen sagt. De båda äldsta ropade och bådo om hjälp, men han gick dem förbi som om han alldeles inte sett dem. När han kom fram till den tredje, sa hon:

»Vill du göra det som jag ber dig om, så får du en av oss, vilken du vill ha?»

Ja, det är ju klart att pojken ville. Då berättade