Sida:Folksagor.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
143
KARIN SPJÄLKJOL

»Ja», sa hingsten, »jag vet nog varför du är ledsen, även om du inte vill tala om det. Du är hungrig och får ingen mat. Men det ska du inte vara ledsen för längre, ty i mitt vänstra öra ligger en duk som är så beskaffad, att bara du breder ut den på marken, så får du så många rätter mat du kan orka äta.»

Då slutade hon gråta, tog duken och la den på gräset, och så fick hon den härligaste mat och både mjöd och vin och sockerkaka. Snart nog fick hon hull på kroppen igen och blev vit och röd och så vacker, att drottningen och hennes benrangel till dotter blevo både gröna och blå av avund. Drottningen förstod att allting inte stod rätt till, och så skickade hon en piga för att spionera på prinsessan i hagen. Pigan fick se var den goda maten kom ifrån, och så sprang hon hem till drottningen och skvallrade. Samma dag kom kungen tillbaka från kriget, som han vunnit, och då skulle det festas på slottet förstås. Men drottningen lade sig sjuk och betalade doktorn stora pengar för att få honom att säga att hon inte kunde bli frisk ifall hon inte fick en bit kött av den blåsvarta hingsten att äta. Både prinsessan och slottsfolket bådo så vackert för hingsten, ty han var omtyckt av alla. Men ingenting hjälpte, han skulle slaktas. Då gick prinsessan ner i stallet till sin kära hingst och började att gråta vid tanken på att han måste slaktas. Hingsten frågade varför hon grät, och fick så höra hela historien.

»Få de väl livet ur mig», sa han, »så dröjer det inte länge innan de pina livet ur dig. Tycker du som jag, så reser vi härifrån i natt?»