Sida:Folksagor.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
182
DET BLÅ BANDET

och dricka. Men tunnan var så hög att hon inte nådde upp, utan han måste ställa henne på sina axlar för att hon skulle komma åt vinet. Själv klättrade han sedan upp till tunnkanten och där hängde han som en katt och lapade i sig av vinet. När han druckit sig otörstig lyfte han upp den stora tunnan på bordet igen, tackade för mat och dryck och sa åt gumman att hon också skulle tacka. Hur rädd hon än var, vågade hon inte göra annat, utan hon gick bort till mannen och sa tack för mat. Gossen satte sig bredvid mannen på bänken och började prata på nytt. Om en stund sa mannen:

»Nej, nu är det min tur att få lite kvällsmat», och så gick han fram till bordet och åt upp hela oxen med horn och allt, och vintunnan drack han ur och sedan satte han sig hos pojken på bänken igen. »Jag vet inte hur vi ska göra med liggplatserna», sa han, »för jag har bara en vagga, men den kanske du kan ligga i, så får mor din sova i min säng», sa han.

»Ja tack, det duger bra det», sa pojken och klädde av sig och kröp ner i vaggan, som var så stor som någon dubbelsäng. Och gumman måste krypa ner i mannens säng fastän hon var så fasligt rädd.

Pojken låg länge vaken och han tänkte att det kanske inte var värt att han somnade innan han fick se hur detta skulle sluta. Om en stund började mannen prata sakta med gumman:

»Här kunde du och jag leva tillsammans och ha det gott, om vi bara bleve av med sonen din», sa mannen.

»Kan du inte hitta på råd, du då?» frågade gumman.