lovade Trogen kungadottern och halva riket, om han kunde få henne frisk igen.
Trogen fick med sig ett par män bort till kyrkan och grävde fram paddan som satt under knäpallen vid altaret, skar upp henne, tog ut brödet och gav kungadottern det — och då blev hon på eviga minuten alldeles som andra människor igen.
Nu skulle Trogen ha kungadottern, och det blev lagat till bröllop, för det skulle hållas så, att det hördes och spordes över hela riket.
Medan de så höllo på att dansa på bröllopet kom det en fattiglapp och bad om en bit mat, och han var så trasig och ynklig att se på, att alla vojade sig över honom. Men Trogen kände genast igen honom och såg att det var Otrogen, hans broder.
»Känner du igen mig?» sa Trogen.
»Å, var skulle jag ha sett en så stor herre», sa Otrogen.
»Sett mig har du nog ändå», sa Trogen, »det var mig du stack ut ögonen på i dag för ett år sedan. Otrogen heter du, och otrogen är du, det sa jag då, och det säger jag ännu. Men du är i alla fall min bror, och därför skall du få litet mat, och så kan du gå till linden där du satt i fjol. Får du då höra något som kan göra din lycka, så är det dig väl unt.»
Ja, del lät Otrogen inte säga sig två gånger. »Har Trogen haft sådan nytta av att sitta i linden, att han har blivit kung över halva England sedan i fjol så —» tänkte han och la i väg och kom till linden, och den kröp han upp i.
