Sida:Folksagor.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26
SÅDANA KUNNA KÄRRINGARNA VARA

»Det ska vi väl bli sams om», menade slaktarn och bjöd henne sitta ner och ta för sig av mat och dryck. Ja, han gav henne så mycket brännvin att dricka, att hon rakt förlorade både vett och besinning.

Under det att hon sov ruset av sig tog slaktarn henne och doppade henne först i en tjärtunna och sedan i en fjäderhög.

Då hon vaknade hade hon hela kroppen täckt av fjäder och det kunde hon förstås inte begripa.

»Är det jag eller är det inte jag», undrade hon. »Nej, det kan aldrig vara jag, det måste vara en stor, underlig fågel. Hur i alla mina dagar ska jag bära mig åt för att få reda på om det är jag eller ej? Jo, nu vet jag, om kalvarna slicka mig och hund inte skäller på mig när jag kommer hem, då är det jag.»

Men hunden hade knappt fått syn på odjuret, innan han satte i att skälla som en galning. Man kunde tro att det kom både tjuvar och spöken till huset. Och när hon kom ner i ladugården, ville kalvarna alldeles inte slicka henne, ty de kände lukten av tjäran.

»Nej, det är nog inte jag utan en underlig fågel», sa hustrun och klättrade upp på hustaket och började slå med armarna och tänkte försöka flyga som om hon hade vingar.

När mannen fick se henne, hämtade han sin bössa och skulle till att skjuta.

»Skjut inte, skjut inte», ropade hustrun, »det är ju jag.»