Sida:Folksagor.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
258
MUMLE GÅSÄGG

ju alldeles på tok, för korn och agnar flögo om varandra och dammet stod som ett moln över hela kungsgården.

Strax innan han slutat med tröskningen föll fienden in i landet, och det blev krig. Kungen sa åt honom att han skulle ta folk med sig och gå ut att möta fienden, för han hoppades att Mumle skulle bli ihjälslagen. Men Mumle Gåsägg ville inte ha folk med sig, han ville slåss ensam han. »Desto bättre», tänkte kungen, »då ska jag väl ändå bli av med honom.» Men en präktig klubba ville Mumle ha, sa han.

Smeden smidde en som var så tung som alla våra dar. Den kunde passa till nötknäppare, sa Mumle. Då smidde smeden en klubba som var femton gånger så stor. Den kunde passa att pligga skor med, sa Mumle. Då förklarade smeden att han inte kunde smida en större klubba, för han hade för få drängar. Mumle gick då själv till smedjan och smidde en klubba som var så tung, att hundra drängar inte orkade vända den på städet. Mumle tyckte att den lilla klubban kunde duga i nödfall. Så ville han ha en matsäck med sig, och den gjordes av femton oxhudar och stoppades full med mat, och med klubban på ena axeln och matsäcken på den andra lunkade Mumle i väg ner åt vägen för att möta fienden.

När han hunnit så långt att fienden fick syn på honom, så skickade de ut en spejare för att fråga om Mumle var beredd att börja kriget.

»Vänta ett litet slag till dess att jag fått äta», svarade Mumle och kastade sig ner i backen bredvid matsäcken och började äta.