Men när han satte ner henne på den andra sidan så tog han sig en kyss.
När borgmästarinnan såg det blev hon ond.
»Skall en sådan där tiggarunge få kyssa vår dotter, vi som äro de finaste i hela staden», sade hon.
Borgmästaren försökte att lugna henne och sa att ingen visste var barnen skulle komma att bygga och bo och ingen visste vad som kunde komma att hända. Han sa att pojken var en snäll och präktig gosse och det växte ofta ett stort träd av en liten telning, sa han. Men se det hjälpte inte alls, det. Det gjorde detsamma vad pojken var eller inte var, ty — när fattigdom kommer till heders sätter den näsan till väders och den som är stöpt till en skilling blir aldrig en daler om han så skiner som guld, sa borgmästarinnan. Hon ville nu bli av med pojken, han skulle inte få stanna där längre. Eftersom det inte fanns någon annan råd så skickade borgmästaren pojken till sjöss med en köpman, som kommit med ett skepp från främmande land. Där skulle pojken få bli kajutvakt. Till sin hustru sa han att han bytt bort pojken mot tobak.
Men innan gossen for så bröt borgmästardottern sin ring i två hälfter och gav sin lekkamrat den ena halvan, så att de skulle känna igen varandra om de råkades. Och därpå seglade skeppet och pojken kom till en stad långt bort i fjärran land. Där fanns en präst som predikade så väl att alla människor måste gå i kyrkan för att höra hans predikan. Och nästa söndag måste förstås också besättningen ombord till kyrkan för att höra
