Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

gå ned. Vindspelet knarrade öfver tunnan, och björnen, som dref det, sprang inne i hjulet med tungan utanför käftarna som en varm gårdvar. Det hamrade och knackade vid alla malmhögar, och elden i hyttorna lyste på röken. Då, just då, kom budet från Ingrid Ulfva på Bjälbo att hon genast ville utfå sin andel af järnet. Och med järnet skulle det följa dugligt folk, som hon kunde ha nytta af i sin egen bygd.

— Jag har vakat öfver det järnet — utbrast han med ens högt och bittert, viss att de andra gingo och tänkte på detsamma som han. — Jag gaf noga akt på att röken aldrig blef hvitaktig och tjock utan gick lätt, som den skall, när ugnen är väl satt. Jag förstod nog, att annars skulle jag få det järnet om mina egna handlofvar. Det var fullgodt järn utan korn eller blåsor, och jag högg och vägde det i ärliga osmundar ... och så blef det taget ifrån oss på vägen af röfvare!

Han ryckte hammaren ur bältet och höll den framför sig med skaftet uppåt och betraktade den vördnadsfullt.

— Med denna kan jag försörja mig, försvara mig och på trettio stegs afstånd dräpa ett villebråd eller en fiende. Så litet behöfver man

5