Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


riddare och höll upp ett sönderskuret linne, i hvilket lappen alldeles passade. Först skymfade han mig och kallade mig en åsna, som lupit omkring hundratals mil och ropat efter ägarinnan i stället att söka henne i närmsta borg, ty där bodde hon som hans ärliga husfru. Men sedan vi brutit ett par lansar och det började bli farligt, förklarade vi hvarann jämngoda och tryckte hvarandras händer. Han medgaf, att jag just genom min långa färd också hundrafaldt ökat hennes rykte och ära. Hon hade därför gripits af den största beundran för mig och lät nu hälsa, att jag skulle få behålla min af blod genomdränkta relik som gåfva. Hon fäste bara ett villkor vid gåfvan. Jag måste heligt försäkra, att hon aldrig i detta lifvet någonsin skulle behöfva träffa mig.

Han strök det hvita håret vid tinningarna, och det smala och rynkiga ansiktet färgades af en lätt rodnad.

— Valdemar, du må le åt mig. Men den kärleksreliken har sedan varit min lykta, när jag tvekade mellan ondt och godt, min kraft i tornejet, mitt hopp, när jag besinnade min dödlighet. Förstår du nu, hvad kärleken kan

102